En personlig berättelse om en livskris
som utvecklas från olycklighet och
smärta till harmoni och välbefinnande          

Att leva på livets villkor                      

Av Ulla Wulff

I april 1980 dog min sambo i en olycka. Jag var 40 år och hela mitt liv förändrades på en dag. Vi skulle ha gift oss en kort tid senare. Jag arbetade som ögonsköterska i en skånsk stad och min 17-årige son bodde hos mig. Efter ca 10 månader hade jag omformat mitt liv och delvis bearbetat min sorg. En kort tid hade jag hjälp av sömnmedlet Tranxilen.

Min dotter planerade giftermål och jag började åter känna en viss glädje i livet. Då dog hennes fästman på ett ofattbart brutalt sätt. Allt blev kaos igen; jag sov dåligt, grubblade mycket över det som hänt och sökte läkarhjälp. Jag fick då utskrivet det lugnande medlet Sobril. Efter ett tag byttes det ut mot ett då ganska nytt medel som hette Temesta med orden: "Ta det när du behöver, detta medel har inga allvarliga biverkningar."

Det gick några år och sedan dog min f d man, barnens far, i en bilolycka. Jag mådde då fysiskt och psykiskt mycket dåligt men hade bestämt mig för att aldrig överskrida dosen 3mg Temesta per dygn (och det har jag heller aldrig gjort). Det var halva den dos som rekommenderades i FASS. Jag var så rädd att hamna i ett tablettmissbruk. Det kändes så fel att lösa problemen med tabletter men jag erbjöds inga andra möjligheter. Tiden som följer är diffus för mig. Jag utvecklade olika psykiska och fysiska symtom med bl a smärtor i kroppen. Mitt liv blev starkt begränsat.

Jag började gå runt i sjukvården och fick så småningom mer mediciner; värktabletter, hjärtmediciiner o s v. Jag behandlades av 12 olika sjukgymnaster, gick olika kurser i avslappning, gestaltterapi och kroppsterapi, jag samtalade med b la en präst men blev bara sämre.

Min personlighet förändrades, jag fick svårt att koncentrera mig, svårt att läsa och förstå text - det kändes som att leva i en mardröm. Jag grät mycket men ingen befriande gråt. Jag fick okontrollerade vredesuttbrott och började isolera mig. Tankar på döden var ständigt närvarande liksom maktlöshet och förtvivlan. Sista gången jag besökte en psykiater sa han exakt så här: "Du måste acceptera att du är en reducerad person".

Det kändes fundamentalt fel någonstans, som om det fanns en kod som jag måste lösa. Jag hittade den koden genom ett radioprogram våren 1988, en intervju med dr Stefan Borg, S:t Görans sjukhus i Stockholm. Han talade om bensodiazepiner, Temesta, och olika biverkningar.

Ögonblickligen förstod jag att detta var koden. Jag var sjuk på grund av min medicin Temesta. Det fanns hopp! Och eftersom jag tog så låg dos trodde jag, i min enfald, att nu var problemet löst! Jag kastade alla tabletterna. Efter ca 10 timmar hade jag kramper i hela kroppen och trodde att jag skulle dö.

Någon gav mig rådet att uppsöka psykvården i min hemstad för att få hjälp med utsättning av Temesta. Där träffade jag en ung läkare. Han behandlade mig som en drogmissbrukare. Han frågade mig, exakt:"Hur mycket mediciner stjäl du på ditt jobb?" (jag arbetade på en avdelning där det inte fanns den typen av läkemedel).

Detta läkarbesök var så kränkande och jag kände mig så tillintetgjord att jag först bara ville dö. Men sen blev jag arg. Fruktansvärt vred och i den vreden hittade jag kraft. Jag hotade med att "spränga psyket i luften" och påbörjade en egen avvänjning.

Det är det svåraste jag gjort i mitt liv. Det tog mig 6 månader att bli av med dessa 3 mg Temesta och det var periodvis ett helvete. Efter ca 3 månader fick jag kontakt med RFHL i Malmö, där jag fann kunskap och förståelse. Jag också i kontakt med Frigörande andning och det räddade mitt förstånd. Jag kunde med hjälp av denna teknik bearbeta det jag hade varit med om, förstå och respektera mig själv om mina känslor och känna min kraft och mina resurser.

Det är nu 7 år sedan jag tog min sista tablett. Jag mår periodvis bättre i dag än någon gång tidigare i mitt liv. Och när jag inte mår så bra är jag trygg ändå, jag accepterar det och försöker ge mig själv det jag behöver. Jag har lärt mig att i livet ingår sorg och smärta och jag vet att jag har resurser att handskas med detta på ett utvecklande sätt. Det berikar mig och ökar min vishet.

Ett av problemen med sjukvården är att de sätter medicinska diagnoser på livskriser och sociala problem och ger mediciner mot detta. Dessa mediciner förhindrar den naturliga läkningsprocessen och skapar dessutom nya fysiska och psykiska problem. En ond cirkel har uppstått.

Sjukvården är uppbyggd på manliga principer och värderingar och förstår ofta inte att tolka kvinnors symtom och uttryckssätt. Jag har som medelålders kvinna många gånger känt mig djupt kränkt. Vid ett tillfälle sa en jämnårig manlig läkare till mig: "Kvinnor i din ålder, med så mycket problem, borde vi sätta ut i skogen". Jag har känt mig avvisad, icke sedd, besvärlig, hopplös och värdelös.

Jag har också mött förståelse och empati men även då har jag ofta upplevt att vårdgivaren har känt hjälplöshet inför mig.

Nu vill jag påverka sjukvården och synliggöra kvinnors behov och problem. Jag vill hjälpa människor att hitta sin egen kraft, se sina resurser så att livsglädjen och kreativiteten kan blomma. I dag håller jag föreläsningar och kurser, hjälper människor med olika beroendeproblem och varje dag är ett äventyr. Livet är fantastiskt!

Ingen menyrad? Klicka här