"Ångesten blev ännu värre"

Pia Larsson 98-07-01

Första gången jag hade ångest, som jag kommer ihåg,
var jag sju år. Jag hade slutat tidigare i skolan och när jag kom hem så
var inte min mamma hemma, jag trodde att de hade flyttat och lämnat mej
kvar. De hade hotat med det många gånger. "En dag då du kommer hem från
skolan så finns inte vi kvar här", jag trodde nu att detta hade
inträffat. Jag satt i trappan och kände hur paniken blev starkare och
starkare, till slut låg jag i trappan och hyperventilerade, jag tog upp
en näsduk jag hade i väskan, det var figurer på den. Jag började, högt
för mig själv, räkna upp vilka figurerna var vilka färger de hade osv.
Till slut så hade jag koll på paniken och blev normal igen.
Från den dagen så hade jag ångest väldigt ofta, framför allt på kvällar
och nätter, jag var livrädd för att mina föräldrar skulle vara borta på
morgonen. Jag gick ofta in i deras rum för att kolla så att dom
verkligen var kvar. Så var det under hela min uppväxt, jag fick ingen
hjälp varken av mina föräldrar eller någon utifrån. Jag visste ju inte
att det var ångest då. Den här gnagande oron hade jag hela tiden. När
jag var ca 18 år så fick jag ordentlig panikångest,
Den kom utan någon speciell anledning. Den var fruktansvärd. Jag visste
fortfarande inte att det var ångest. Jag fick svårt att andas, det
svartnade för ögonen, det kändes som jag skulle spy, jag kallsvettades.
När det var som värst så kunde jag få blackouter. Då hade jag ingen
koll på vad jag gjorde, jag kände ingenting, var helt borta, en gång så
gned jag med den ena foten ovanpå den andra så att skinnet försvann. Jag
kände ingenting förrän jag blev "normal" igen. En gång så kramade jag en
hårborste med ståltaggar, så att de trängde in i handen. Ångesten var
fortfarande värst på kvällar och nätter. När ångesten hade försvunnit så
hetsåt jag, var tvungen att fylla igen hålet med något. Jag hetsåt men
spydde inte, eftersom jag har starka spyfobier. Detta var ju inte så bra
eftersom jag var mycket överviktig och skulle banta. Min läkare skrev då
ut Sobril åt mej. Hon talade inte om att de var vanebildande och jag
visste inte det. Jag tog en tablett per dag á 15 mg. De hjälpte lite mot
gnagångesten men inte mot panikångesten, den blev istället mycket värre.
Jag ökade, på eget bevåg, på dosen. När det var som värst åt jag 9
tabletter om dagen á 15 mg, så det blev en del. Läkaren hade ingen koll
på mej, jag bara ringde så skickade hon ett nytt recept. Jag var inne i
en ond cirkel och satt fast. Under den här tiden så gick jag på AMU, där
var det en lärare som upptäckte att det var något fel med mej. Hon tog in
mej för samtal och frågade rent ut om jag knarkade. Nej det gjorde jag
ju inte, då frågade hon om jag åt någon medicin och det gjorde jag ju.
Hon lovade då att ta kontakt med en kille hon kände som jobbade med
alkoholister. Jag fick komma till honom och vi påbörjade en
nedtrappning. Det var ett helvete. Jag tog bort 1 hel tablett varannan
vecka. Det gick mycket för fort och jag mådde väldigt dåligt, hade
massor av abstinenssymtom. Under hela tiden så fortsatte jag skolan och
fick sedan ett jobb där. Det var jobbigt, men det gick, jag är så envis.
Jag fick skriva ner min abstinens på ett papper för varje vecka, han
blev så orolig, så till slut så skrev jag inte allt. Nedtrappningen tog
väl. från början till slut, ca 1 ½ år. Sedan mådde jag dåligt ett par år
efter det, hade sk svallvågor av abstinens.När jag hade slutat så hade
jag inte panikångest så ofta, den kom ibland. Så är det fortfarande. Jag
får perioder om en eller två veckor då jag har panikångest flera gånger
per dag. Där emellan så får jag det då och då, då försöker jag andas
lugnt och tänka rätt eller göra något. För att flytta på smärtan så gör
jag mej illa, biter mej eller skär mej. En gång bankade jag skallen i
väggen så jag fick hjärnskakning. Gnagångesten försvinner aldrig, men
den har blivit en del av mej, jag har lärt mej att leva med den, det är
jag.
Jag äter ingen medicin regelbundet nu, har Atarax hemma som jag tar
någon gång då det blir alltför hemskt. Hetsäter gör jag fortfarande i
perioder för att fylla igen hålet. Jag tror att jag aldrig kommer att
bli fri från min ångest, jag får försöka acceptera den.

Ingen menyrad? Klicka här