Historik

BENSODIAZEPINER I BACKSPEGELN

Av Dag Zetterberg

Det har nu gått snart 40 år sedan den första bensodiazepinen, Librium, släpptes på marknaden år 1960. Läkemedelsjätten Hoffmann-La Roche, som några år tidigare syntetiserat substansen - klordiazepoxid - kunde nu börja marknadsföra en alldeles ny kategori  läkemedel, som inom loppet av några år skulle etablera sig som en av de största försäljningssuccéerna någonsin i medicinhistorien.

Det psykologiska och farmakologiska utgångsläget för den nya preparatgruppen skulle visa sig vara utomordentligt gynnsamt; den dittillsvarande stora klassen lugnande och sömngivande mediciner, barbituraterna, vilkas beroendepotential och höga grad av fysiologisk giftighet var väldokumenterad, framstod plötsligt som otidsenlig och började nu gradvis och i allt snabbare takt att ersättas av bensodiazepinpreparat.

Entusiasmen inför den farmakologiska revolution samtiden ansåg sig bevittna var dock inte odelad: Så tidigt som 1960 publicerade the Lancet ett brev i vilket två skotska läkare varnade sina kolleger för att alltför naivt och okritiskt anamma det nya mirakelpreparatet, och de gav exempel på allvarliga sidoeffekter de iakttagit i samband med Libriumterapi.

Detta det första varningsropet i bensodiazepinlitteraturen klingade emellertid för döva öron, och förskrivningen respektive bruket av Librium fortsatte raskt att breda ut sig.

Året därpå kom ännu en kritisk rapport där den amerikanske läkaren Hollister m.fl. påtalade en oväntad och ovälkommen egenskap hos det nya preparatet: I sin undersökning kunde Hollister visa att även Librium, tvärtemot vad man dittills antagit, gav upphov till beroende och abstinenssymptom som i svårighetsgrad och långvarighet knappast stod barbituratberoende efter.

Emellertid skulle inte heller resultaten av Hollisters undersökningar få något avgörande inflytande över den rådande entusiastiska synen på den "säkra" nya substansen. Försökspersonerna hade erhållit preparatet i extremt höga doser, och då det i flertalet fall dessutom handlade om schizofrenipatienter tillmättes studien inte något större värde som mätare på produktens allmänna beroendepotential.

Vid det här laget hade f.ö. Librium redan hunnit göra sitt segertåg över världen, och ett mönster av omfattande och vidlyftig förskrivning hade etablerats som snart kommit att legitimera sig själv.

Överhuvudtaget kom bensodiazepinerna under sina första år på marknaden att ljust avteckna sig mot fonden av de farliga och vid överdoseringar dödligt giftiga barbituraterna, och det spelade i det sammanhanget ingen eller endast ringa roll att ett ökande antal kritiska analyser och artiklar lades fram i den medicinska fackpressen.

Redan under 1960-talet fanns det sålunda belägg för att bensodiazepinerna sammantaget och med hänsyn till sina väldiga marknadsvolymer utgjorde en fara för den medicinerande allmänheten som väl kunde jämföras med barbituratklassens menliga verkningar på folkhälsan.

Man kände vid det här laget till att de nya bensodiazepinpreparaten -Librium, Valium, Sobril m.fl. redan vid förbrukning i "terapeutiska" doser i likhet med barbituratgruppen kunde etablera beroende med åtföljande svår abstinens, liksom att preparaten ibland missbrukades och vid överdosering kunde ge upphov till symptombilder liknande dem man ser vid kronisk alkoholism eller olika hjärnskadetillstånd.

Vidare stod det klart att preparaten - som ju klassats som en ny grupp psykofarmaka - kunde förvärra eller rentav vålla en rad psykiatriska ohälsotillstånd med symptombilder som aggressivitet, depression, suicidbeteende, förvirring, hallucinationer, paranoida reaktioner etc.

Man började också få klart för sig att riskerna för allvarliga sidoeffekter ökade inte endast vid höga doseringar utan att även tiden av förbrukning spelade en avgörande roll för uppkomsten av biverkningar, något som  förbisetts i de tidigare undersökningarna.

Alla dessa alarmerande nya rön kunde likväl inte rubba den redan etablerade och allmänt accepterade uppfattningen att bensodiazepinerna vid en jämförelse positivt skiljde sig från barbituraterna och i motsats till dessa utgjorde en grupp "säkra" mediciner, fria från risker och biverkningar och utan nämnvärd beroendepotential.

Intressant ur ett medicinhistoriskt perspektiv är att se parallellerna till bensodiazepinproblemet. Ungefär samtidigt med att bensodiazepinpreparaten slutgiltigt gick om och ersatte motsvarande barbituratpreparat ägde också en annan viktig scenförändring rum:

Sedan lång tid hade den stora gruppen med olika amfetaminderivat som bas betraktats som en särskild klass läkemedel med ett vidsträckt användningsområde, och denna kategori hörde därför sedan länge till "the most widely prescibed of drugs".

Man hade visserligen då och då i litteraturen kunnat läsa om patienter som under sin "amfetaminbehandling" råkat ut för paranoida psykostillstånd, och i den medicinska fackpressen fördes diskussionen huruvida den förvärrade ohälsan kunde hänga samman med amfetaminmedicinerna eller bara var ett uttryck för att patientens ursprungliga symptombild med tiden försämrats.

I början av 1970-talet hade emellertid dessa tidigare så populära substanser i grunden omvärderats - avgörande blev att amfetaminprodukter på ett alarmerande sätt spritt sig även till ungdomar och börjat missbrukas som traditionell narkotika. Preparaten försvann nu snabbt från receptblocken och utmönstrades från samtliga sina traditionella indikationer med undantag för några sällsynta psykiatriska diagnoser, merendels under sluten vård.

Det kan finnas anledning att hålla amfetaminproblematiken i minnet när man idag betraktar bensodiazepinproblemet. Från flera håll varnas nu för att bensodiazepinernas missbrukspotential och beroendeskapande egenskaper underskattas, och från England kommer rapporter om att bensodiazepiner med korta halveringstider börjat användas i ett intravenöst missbruk.

När man tidigare fått upp ögonen för konsekvenserna av det missbruk som utgått från läkarnas receptblock har reaktionen i form av förbud och narkotikaklassificering av preparaten inte låtit vänta på sig. Som regel har det emellertid då också visat sig att omvärdering och åtgärder kommit för sent och att det ogräs som vuxit in över den medicinska örtagården inte längre låtit sig ryckas upp med rötterna.

(1994)

Ingen menyrad? Klicka här