Efter en svår sorg fick jag sobril. Det skulle vara så bra så. Det sa min läkare och visst var de bra. Jag drogade mig genom en begravning, och ska sanningen fram var jag riktigt upprymd. Så fortsatte det några år och jag sade upp mitt arbete och gick på folkhögskola ett år. Min ekonomi körde jag i botten. Snart började jag få svår ångest och alla sorters fobier. I 5 år satt jag fastvuxen i min fåtölj. Jag fick förtidspension. Min läkare skrev under på att jag hade kroniska fobier. Det blev psyksvängen, jag lade in mig själv på 3 veckor. Då var fobierna så svåra att jag inte vågade vara ensam en sekund av dygnet. På vårt förträffliga psyk bad jag om hjälp med nedtrappning av sobrilen. Men till svar fick jag att det var mig det var fel på och inte tabletterna. Mitt i mina värsta ångestattacker skulle de fobiträna mig. Allt var fel men jag har den förmågan att gapa och skrika, jag slogs för mitt liv. Då var jag inte samarbetsvillig så de körde ut mig från psyk för att klara mig på egen hand vilket jag inte gjorde. Men ändå blev det min räddning. Jag skaffade en socialsekreterare och fortsatte gapa och skrika. Det gav resultat. De hjälpte mig till en privat terapeut och bekostade denne. Allt detta gjorde jag med dagliga panikattacker och ständiga skräck och dödsrädslor. Den svåraste tiden varade ungefär ett år. Min son som då var 18 år var mitt starkaste stöd. Han offrade ett år av sitt liv för mig. Jag kommer aldrig att kunna gottgöra honom, jag kan bara älska honom. Under denna tiden skrev jag bland annat många insändare till vår lokala tidning. På så vis lärde jag känna Unni Torgersen, hon kontaktade mig. Det blev också hon som räddade mig från helvetet. Hon talade om hur jag skulle trappa ner. Det tog lång tid och inte förrän andra gången lyckades det. Jag hade daglig telefonkontakt med henne. När ångesten var så svår att jag kröp på golvet hade jag Unnis lugnande röst i mitt öra. Som sagt det tog tid. Den 29 sept. i år har jag varit helt tablettfri i 5 år. Jag har numera bara små känningar av abstinens, det går längre och längre mellan gångerna. Förra sommaren fick jag det stora lyftet. Jag åkte ensam till Paris. Det går inte att beskriva mina lyckokänslor när jag satt ensam i en taxi i Paris. Kunde knappt fatta att det var jag. Jag var som en kalv på grönbete. Jag lever och kommer aldrig att kunna tacka Unni nog. Det är hennes förtjänst att jag kan sitta här och skriva. Det är hennes förtjänst att jag cyklar till posten, banken, matbutiken, går på stan ensam. Jag vill tacka henne här i denna tidning och jag önskar att alla som slutar med piller får kontakt med någon som Unni. Jag säger också till er att inte ge upp, räddningen finns när det är som mörkast, det lönar sig att kämpa. Tack Unni för mitt liv.
Signatur: Inge Borg.
Ingen menyrad? Klicka här