"Ett under att jag överlevde"
1998-05-22 Johan K.
När jag berättade för en läkare att jag tog rohypnol under dagtid fick jag svaret: "Det var ju bra att de hjälper dig". Efter dom orden åt jag lugnt vidare tabletterna. Sen kom det en dag när tabletterna tog slut och jag började få panik och svår ångest. Jag kämpade allt jag orkade och fick till slut så svåra abstinenssymptom som rösthallucinationer.
Jag blev nu tvungen att söka mig till en psykjourmottagning. Där blev jag ordinerad sobril och så fort tabletten verkade kände jag mig bättre. Jag lades in för utredning och mina rösthallucinationer tolkades som schizofreni. Jag såg inte själv något samband med rohypnolen och rösterna så jag litade på att läkaren hade rätt. Jag fick prova en massa olika neuroleptika men inget tycktes hjälpa. Sobrilen byttes ut mot stesolid och det fungerade lite bättre. Röstupplevelserna kvarstod dock och efter att ha provat en drös med olika neuroleptika sattes leponex(ett mycket starkt neuroleptikum) in. Jag kommer ihåg första tabletten, det bara snurrade till i huvudet och jag höll på att svimma. Sen sov jag mest hela dagarna och personal gav upp att försöka få upp mig till frukost. Sen minns jag inte mycket vad som hände under ca ett år under leponex- behandlingen. Det jag minns var bara att rösterna fortfarande fanns kvar och jag fick gå på en kurs som handlade om att acceptera min schizofrenisjukdom. Jag gick också upp mycket i vikt, ca 45 kilo. Tydligen ville jag själv helt plötsligt avsluta leponexbehandlingen och det gjorde jag. Jag tror att det var då xanor och aurorix sattes in och i samband med det försvann rösterna och jag blev alert värre. Jag blev så pigg att jag inte längre behövde varken sova eller äta. Då fick jag diagnosen mano-depressiv. Jag slutade med aurorix men fortsatte äta xanor. Min ångest ökade dramatiskt under tiden när jag blev allt mer van med xanor. Jag fick stora svårigheter att sova och jag började dricka vin för att kunna varva ned. Det fungerade ett tag men sen började jag även dricka för att slippa ångesten jag hade på dagtid. Jag blev allt mer suicidal och fick svåra sociala problem. Mitt humör pendlade som en jojo upp och ned i en rask takt. Ena stunden tyckte jag att det var på väg att bli bättre men den känslan kunde på bara några sekunder bytas ut mot rena självmordstankar. Jag hade till slut så jobbigt att jag inte ens vågade gå ut med soporna. Det blev allt skitigare i lägenheten och jag behövde hjälp med städningen.
Min ångest ökade allt mer. När jag hade det som värst skar jag mig med en kökskniv så att jag fick en fysisk smärta att tampas med istället för den psykiska.
Nu stod jag inför ett vägskäl: leva eller dö!!
Jag trappade själv ut tabletterna under ett par månader utan yttre hjälp. Abstinensen var mycket plågsam med mycket värk i musklerna, speciellt i huvudet. Det släppte aldrig utan gjorde så ont att jag inte kunde sova.
Efter en veckas sömnlöshet gick jag med stora steg till min husläkare. Hon konstaterade att jag var vansinnigt spänd i musklerna i nacken och huvudet. Hon kunde nästan inte röra mitt huvud utan att jag skrek av smärta. Hon skrev ut morfin (spasmofen) mot smärtorna men det hjälpte inte mycket. Jag kämpade vidare men hamnade till slut på en annan vårdcentral där jag fick somadril utskrivet. Det hjälpte direkt. Det jag inte visste var att i kroppen omvandlades somadril till meprobamat, ett starkt beroendeskapande medel som var känt att vara mycket svårt att sluta med. Jag blev omedelbart beroende av somadril och när jag försökte sluta fick jag ännu ondare i huvudet än jag någonsin haft. Jag fick tid hos en neurolog som berättade för mig att jag troligtvis hade utvecklat "Hortons huvudvärk". Jag beslutade mig för att sluta med somadrilen och jag lade in mig på en psykavdelning för att få hjälp med detta. Det gick bra ett tag men värken kom tillbaka och jag började med tabletterna igen. Men efter ett par veckor fattade jag mod och slutade med dem igen. Värken upphörde så småningom men det tog tid.
Nu har det gått 2 år sedan jag slutade med xanor och 1 1/2 år efter "somadril-tiden" och jag mår relativt bra om man bortser från att jag fortfarande lider av en del spänningar, men det håller på att avta. Jag kommer aldrig att glömma dessa år även om jag helst skulla vilja det.
Ingen menyrad? Klicka här